När jag först anländer till flygplatsen i huvudstaden Tbilisi, blir jag vänligt mottagen av Teona, min blivande handledare i Georgiska FN-förbundet. Vi hoppar in i en vit jeep med FNs logotype och åker mot centrum och min framtida bostad. Tbilisi är minst sagt under ombyggnad, överallt ser vi byggnadsmaterial och byggarbetare som kämpar i vägdammet. Det är varmt, ca 30 grader. När vi närmar oss centrum, börjar jag sakta känna igen mig; Presidentpalatset som glänser i solen uppe på kullen, myllret av bilar och människor som håller staden vid liv.
Första gången jag besökte Georgien, var landet i krig med Ryssland, det var ca fyra år sen. Sedan dess har vardagslivet sakta återvänt, förtroendet för den politiska ledningen är fortsatt mycket lågt hos de jag mött sedan dess, och de flesta verkar vilja leva sina egna liv, avskiljda från politikens problematiska spelregler.
Efter en stund kommer vi fram till Freedom Square, ett torg, eller snarare en rondell, i centrala Tbilisi, som de flesta Tbilisi-resenärer, troligtvis passerat någon gång. Ena vägen i rondellen, går till gamla stan, en annan går mot de mer ”nybyggda”, områdena. Vi åker rakt igenom rondellen och anländer strax till den lägenhet jag ska bo i under de närmsta månaderna.
Lägenheten är över förväntningarna; eget badrum, kök och till och med två sovrum! Där jag senast bodde i Tbilisi, förra året, var dessa faciliteter obefintliga. Efter att Teona och hyresvärden visat mig runt i lägenheten, går Teona och jag till en närliggande restaurang. På menyn står klyftpotatis med kött och bröd. I Georgien är det annars vanligt att man beställer in stora tallrikar med mycket mat och sallad som alla kan ta av, men den Georgiska gastronomiska gästfriheten får vänta, den här kvällen ville vi bara ha något enkelt.
Efter middagen tar Teona och jag farväl, för att ses igen på kontoret två dagar senare. Det tar inte lång tid innan jag börjat återvända till de olika Georgiska traditionerna, som ibland är svårt att hitta ord för, men som jag också av olika skäl valt att inte ta upp här. Georgien är något speciellt, och livet här är på flera sätt lite annorlunda från det livet de flesta svenskar är vana vid, jag hoppas att jag i framtida inlägg kan förmedla mer av dessa traditioner. Men nu får det räcka för den här gången.
Allt gott till mitt kära fosterland! På återseende!
